Något vi inte får glömma och Interna FP-diskussioner

Under den gångna veckan, närmare bestämt tisdagen den 27 januari, var det 70 år sedan Auschwitz befriades. Detta högtidlighölls i olika delar av landet, bl.a. här i Stockholm. Det här tillhör den delen av historien som vi inte får glömma, vilket de allra flesta nog tycker är självklart och håller med om.

Dessvärre finns det personer som vill glömma, ja det finns till och med personer som inte tror att detta har skett och som förnekar det som skett. För min del väcker denna förnekelse oerhört många känslor. Jag är inte av judisk härkomst och har, mig veterligen, inte någon släkting som var direkt berörd av dessa nazistiska krigsbrott mot mänskligheten, men jag blir ändå bedrövad när vissa personer förnekar det uppenbara. Bevis saknas ju inte och inte heller vittnesmål.

Att vi för den här historien vidare till kommande generationer blir allt viktigare, eftersom de som var med då detta skedde nu börjar blir relativt gamla. Inom en tioårsperiod riskerar samtliga ha gått bort och det är då, om inte förr, som vi alla har en plikt att berätta.

För egen del hoppas jag att jag under min livstid kan få besöka Auschwitz. Jag har sett vissa inslag och program på tv och varje gång har jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka, så jag vet att det minst sagt kommer bli känslosamt. Men jag hoppas kunna göra det någon gång framöver och då gärna tillsammans med mina barnbarn, även om de bör vara lite äldre än de 6 och 4 år som de är nu.

En övergång till Folkpartiet och inrikespolitik kan efter det jag beskrivit här ovan te sig lite fjuttigt, men jag måste ändå ge några reflektioner på det som mest diskuterats just nu inom Folkpartiet, nämligen ett förslag till ny integrationspolitik.

Det som hänt är att intern arbetsgrupp, ledd av riksdagsledamoten Roger Haddad, arbetat fram ett förslag till ett program för integrationspolitiken. Det har bland annat skett i sammanhang där många lokala företrädare mötts och där tunga företrädare för partiets olika länsförbund samlats. Om jag förstått det hela rätt så har gruppens förslag fått stort gehör.

Det normala när den här typen av program tas fram av en arbetsgrupp är att detta går vidare till partistyrelsen för diskussion. Så har också skett. Partistyrelsen hade också så vitt jag förstår ganska långa diskussioner och även om det fanns personer som inte kunde acceptera alla punkter så begärdes ingen votering.

Förslaget har sedan presenterats på olika sätt, bl.a. har arbetsgruppens ordförande, vår partiordförande Jan Björklund, Liberala kvinnors ordförande Gulan Avci och riksdagsledamoten Robert Hannah, presenterat förslaget på DN-debatt.

Allt detta anser jag inte är något konstigt. Förslaget från partistyrelsen ska senare i höst antas av landsmötet, vilket också är helt i enlighet med praxis. Men av någon anledning har det nu blivit en intern diskussion om lämpligheten att presentera förslaget i media och detta har också kopplats till en förtroendefråga för Jan Björklund.

Diskussionerna har minst sagt blivit heta på Facebook och i andra sociala medier. För min del är det helt ok att diskutera själva sakfrågan, även om nog det mest lämpligaste organet för det är vårt landsmöte, där programmet fastställs slutgiltigt. Men det är givetvis ok att föra den debatten i andra sammanhang också.

Det som däremot inte är ok att föra diskussion om på Facebook är rent interna diskussioner, d.v.s. om lämpligheten att redan nu föra fram åsikter om programmet och/eller om förtroendet för partiordföranden eller andra företrädare. Anständigheten kräver att dessa diskussioner förblir interna inom partiet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s