Artister att minnas och en organisation som inte borde ägna sig åt lögner

Så här i semestertider så har jag försökt att hålla mig borta från allt jobb eller jobbliknande aktiviteter. Till det senare hör denna blogg, även om jag tycker det är kul att skriva. Men eftersom det nu är dags att börja jobba igen, så återupptas härmed bloggandet.

Idag tänker jag på tre personer, tre musiker och artister som alla har det gemensamt att de har gått ur tiden. Det är lätt hänt att kändisar på olika sätt blir hyllade först efter sin död. Det är svårt att exakt veta varför det blir så, men kanske det har att göra med att man då tar sig lite extra tid att lyssna på det budskap som artisten förmedlar. En av de personer som jag numera lyssnar lite extra på och som jag tänker på i det här sammanhanget är Ted Gärdestad.

Ted dog 1997, så det är ju ett tag sedan, men han blev artist väldigt tidigt och slog igenom 1972 med låten ”Jag vill ha en egen måne”. Men det är först de senaste femton åren som jag verkligen lärt mig att uppskatta hans musik. Det kanske har att göra med det att Ted och jag var ungefär jämngamla och det var mycket tuffare att gilla Sweet, Slade och David Bowie, än en jämnårig svensk femtonåring. Men låtar som t.ex. ”Låt kärleken slå rot”, ”Himlen är oskyldigt blå” och ”För kärlekens skull” är fullständigt fantastiska. För att inte tala om texten till ”I den stora sorgens famn”, där Teds bror Kenneth beskriver sina känslor om och för Ted.

Så ni som ännu inte hittat till Ted Gärdestad och hans låtar har något att upptäcka och har ni hittat dit så tycker jag även att ni ska läsa boken om Ted, som heter som låten, ”Jag vill ha en egen måne”, skriven av Kenneth och Keijo Liimatainen. En bok som jag rekommenderar varmt och som är omöjlig att inte fälla åtminstone en och annan tår till.

Det är i år hela 18 år sedan Ted dog. Det är som sagt en ganska så lång tid. Tvärtom är det med Robert Broberg. Han dog den 21 juli i år. Att försöka läsa Robert Brobergs CV är som att läsa en pergamentrulle från Egypten. Han har en oerhört lång karriär bakom sig. Själv minns jag honom när jag var rätt så liten i ett tv-program med namnet ”The Pling & Plong show”, som var ett svenskt barnprogram som visades i Sveriges Television. Robert Broberg var huvudpersonen som bodde i ett hus på landet och under varje program var det en grupp barn som kom och hälsade på för att lyssna till hans sånger.

Robert Brobergs sånger hade nästan alltid väldigt underfundiga texter. Han älskade att bolla med ord och Broberg fick givetvis också Povel Ramels karamelodiktstipendium år 1989. För mig var därför Robert Broberg mannen med de underfundiga texterna.

Underfundiga texter hade på sitt sätt även Björn Afzelius, som dog den 16 februari 1999. Som polare till Mikael Wiehe har jag alltid sett Afzelius som en kommunist, vilket han också var. Men han var en bättre artist än vad Wiehe någonsin kommer komma i närheten av och han tog också i ett avseende avstånd från kommunismen, när han skrev boken ”En gång i Havanna”. Även om boken är en roman, så är den en personlig uppgörelse med det politiska systemet på Kuba. Den beskriver hur en svensk sångare kommer till Kuba och på en fest träffar en kubansk kvinna. Romanen utvecklas sedan till en lång kamp för att deras kärlek ska accepteras, samtidigt som den på ett mycket kritiskt sätt beskriver den politiska utvecklingen i Kuba.

Afzelius har själv sagt att romanen är ett svar på de känslor han fick när han inte längre kunde förneka det faktum att Kuba utvecklats till en diktatur. Detta hedrar honom och ännu mer gillar jag att han senare övergick till att aktivt stödja den kubanska oppositionen med ekonomiska medel.

För övrigt har jag, innan semestern, varit på mitt första sammanträde med Norrmalms stadsdelsnämnd. Men jag kan inte heller släppa mina gamla intressen som är förknippade med landstinget. Jag tycker det är synd att många av de spårinvesteringar som landstinget planerat nu stoppas på grund av den ekonomiska situationen. Jag ska inte analysera just detta mer än så, men konstaterar samtidigt att det inte blir lättare när vissa lobbyorganisationer sprider falska bilder över hur ofantligt mycket det skulle kosta att genomföra vissa spårinvesteringar.

Stockholms handelskammare har givit ut en elbussrapport som är fullständigt oseriös. I denna överdrivs spårvägens kostnader drastiskt i förhållande till busstrafiken. Min uppmaning till Stockholms Handelskammare är att släppa sitt spåvagnshat och bli mera öppen för att även spåvagnslösningar är bra. Samtidigt hoppas jag att Stockholms läns trafiknämnd, med trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons i spetsen, inte lyssnar alltför mycket på Handelskammaren eller andra som vill spårvagnen ont. Det är faktiskt ett mycket bra alternativ i de fall som tunnelbanans stora kapacitet inte är nödvändig, men man samtidigt önskar lite mer än enbart busstrafik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s