Mina gymnastiklektioner och vikten av förtroende

I slutet av augusti skrev Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida om hennes syn på könssegregerad idrottsundervisning. Hannes erfarenheter är ungefär desamma som mina. För min del kom könsuppdelningen från och med högstadiet. I både låg- och mellanstadiet hade tjejer och killar gemensamma gymnastiklektioner, men från och med klass 7 hade vi en uppdelning som innebar att tjejerna höll till i ena delen av gymnastiksalen, killarna i den andra.

Hanne Kjöller har argument för uppdelningen, men raljerar också lite grann om att om det är så viktigt att inte ha könsuppdelningen, så borde den uppdelningen inte heller gälla i OS. Detta är ett mer omskrivet sätt att säga att killar och tjejer har olika fysiska förutsättningar för ämnet gymnastik, (som det hette under min skoltid, numera idrott), och att det nog också var därför som vi killar och tjejer på 70-talet aldrig ifrågasatte uppdelningen.

Så om vissa skolor även fortsättningsvis har separerade idrottslektioner för killar och tjejer så behöver inte detta innebära att jämställdhetsglorian faller på sned i den skolan. Det kan helt enkelt vara så att rektorn, som väl är den som bestämmer om detta, helt enkelt anser att killar och tjejer har olika förutsättningar för att klara av de olika övningarna. För om det nu inte vore så, så skulle ju Hanne Kjöller ha rätt i att män och kvinnor skulle ha gemensamma lag inom exempelvis fotbollen. Det finns ju, trots allt, en anledning till att det inte är så.

Jag måste också i detta blogginlägg kort kommendera Riksrevisionen. Som offentliganställd eller innehavare av ett offentligt förtroendeuppdrag måste man vara ytterst lyhörd för sin uppdragsgivare. Man måste känna att man har ett förtroende. Ytterst erhålls detta förtroende oftast av en kollektiv grupp. Om man t ex sitter som ledamot i Stockholms stadsfullmäktige, innebär det ett förtroende från invånarna i staden. Men man måste också ha förtroende från dem som på ett mer påtagligt sätt sett till att man fått anställningen/förtroendeuppdraget.

Ett exempel för min egen del var när jag efter kritik från min uppdragsgivare i landstingets kulturnämnd, inte längre kände att jag hade förtroendet för att sitta som ledamot i Blåsarsymfonikernas styrelse. Med detta sagt vill jag inte på något sätt sätta mig själv på någon hög pidestal, utan mer konstatera att samtliga riksrevisorer för länge sedan borde ha känt att deras förtroende är förbrukat. Nu har två av de tre avgått. När ska även den tredje avgå, så vi kan få börja om från början och få förtroende för denna viktiga myndighet?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s