Dra ner på tempot och ta det lite lugnare – hur gör man?

Inte för att jag vet om ni har saknat min blogg, men jag har i varje fall inte skrivit här sedan innan julen. Anledningen till det är att jag har varit sjuk i influensa, något som jag tycker har tagit alltför lång tid.

Nu visade det sig att det inte bara var influensa som jag drabbats av, utan också en mer eller mindre helröd signal om att jag borde ta och lugna ner mitt tempo. Då talar jag inte enbart om mitt arbete, utan även om det jag gör på min fritid.

Ända sedan 20 årsåldern, då jag gick med i det som på den tiden hette Folkpartiets Ungdomsförbund, (FPU), har mitt arbetstempo varit högt. Det har sagts av andra och inte bara mig själv. Då var det inga problem, men nu så här över 30 år senare har det visat sig vara det.

Därför har jag fått läkarrekommendationer på att dra ned på detsamma. Det är inte lätt, även om jag ganska snabbt kunde avsäga mig ett uppdrag. Men det mesta av det jag gör tycker jag är kul. Det gör det hela svårare. Men jag har fått några tips som kan ses som riktlinjer för en mindre hetsigt tempo. Det gäller att alltid ställa sig frågan ”Måste jag vara med på det här?”

Det är ju en sak att vara med på sammanträden där man har åtagit sig ett uppdrag. Alltså om man sitter som ledamot i en politisk nämnd så bör man även vara med då nämnden sammanträder. Men oftast så följer det med uppdraget en rad sidoaktiviteter som man inte behöver vara med på. Det kan exempelvis vara träffar med intresseorganisationer, interna konferenser eller interna möten med partikollegor.

Det går naturligtvis inte att generalisera detta, utan varje möte måste värderas. Själv har jag riktat in mig på att tacka nej till heldags- eller flerdagarskonferenser. Jag vet sedan tidigare hur mycket kraft som går åt vid sådana tillfällen och är det dessutom övernattning så tar det extra kraft.

Allt det här tänkte jag inte på när jag var 20 eller för den delen inte heller när jag var 25. Men nu måste jag uppenbarligen göra det. 2017 har rivstartat på ett sätt som jag inte var beredd på. Nu är jag frisk, om än trött. Inte så konstigt skulle jag tro. För så här nära att totalt ”gå in i väggen” har jag nog aldrig varit.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s