Så har det då hänt. Det som inte fick hända.Det fanns de som förutspådde att det skulle hända. Leif GW Persson var en av dem.
När det skedde var jag inte i närheten av själva platsen, utan på väg hem med pendeltåget. Med hjälp av buss 57 från Mariatorget och efter det en promenad från Kungsträdgården, kunde jag komma i säkerhet.
Under tiden jag tog mig till hemmet kom jag på mig själv att jag reagerade på två sätt. För det första att sätta sätta mig själv i säkerhet, d.v.s. att komma hem så fort som möjligt. För det andra att behålla lugnet, vilket jag lyckades med. Det förstnämnda gällde för många av de jag mötte. Det märktes tydligt. De allra flesta verkade också behålla lugnet. Den enda jag stötte på som både grät och skrek i sin mobiltelefon var en rysktalande kvinna, som var allt annat än lugn. Men hon var annars undantaget som bekräftade regeln.
När jag väl kom hem och mer påtagligt började följa de sociala medierna, upptäckte jag två saker till som fascinerade mig. Det första var att stockholmarna tog hand om varandra på ett sätt som jag inte trodde skulle ske. Vanligtvis stänger och låser vi ju om oss på ett väldigt bestämt sätt, men på Facebook fanns många inlägg om de som öppnat upp sina hem för andra, om personer som erbjöd skjuts, om restauranger som gav nödställda mat, o.s.v.
Det andra var alla tack till Polisen. Denna vanligtvis utskällda kår blev våra hjältar – och det med rätta. Jag har sett bilder på de som kramat poliser. De är just nu, tillsammans med annan räddningspersonal, värda alla kramar i hela världen!
Frågan är nu vad för konsekvenser detta får för vårt samhälle? Att det får konsekvenser visar exempel från andra terrordrabbade städer. Jag anser att bland det första vi måste göra är att vi måste sluta att dalta med terroristerna. Oftast från psykologhåll talas det om att vi ska försöka att förstå terroristerna. Det tänker jag aldrig göra, utan jag håller t.ex. med statsvetaren Jan Kallberg, som i en debattartikel skriver att vi ska beskriva vad det är, nämligen tung kriminalitet och att det ska bekämpas med skärpta insatser av polis och rättsväsende. I sin artikel föreslår Kallberg en rad åtgärder. Jag stödjer så gott som allt det han föreslår.
En ytterligare åtgärd är något som jag vet att flera i mitt parti har klart svårt för, nämligen mer kameraövervakning. Jag tror det är nödvändigt. Expressens Anna Dahlberg har skrivit om det. Idag har alla som säger sig värna ”den personliga integriteten” alldeles för mycket att säga till om. Kort sagt måste Datainspektionens makt minskas och SÅPO:s och FRA:s ökas. Det kan bli svårsmält för en del, men dessvärre anser att det är nödvändigt.
I fredags kom terrorn till Stockholm, men den kommer aldrig att segra!
Olov Lindquist (liberal) 