Idag är det den första maj, som av tradition är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Den här dagen firas runt om i världen sedan 1890 av olika vänsterorganisationer, partier och fackföreningar.
Främst ur två perspektiv har jag förståelse och respekt för den här dagen. Den är en tradition. Från början fanns därför krav på mycket av det som vi nu upplever som självklart, en förbättrad arbetsmiljö och åtta timmars arbetsdag. Under tidiga tal på första maj, så talade därför inte bara socialister vid mötena, utan även liberala politiker. Vid den här tidpunkten så kämpade ju dåvarande liberaler tillsammans socialister, mot den dåvarande högern. Tillsammans skapade vi många reformer som var nödvändiga för att Sverige skulle kunna kallas för ett demokratiskt land.
Jag kan också förstå första maj utifrån min uppväxt. I likhet med min partiledare Jan Björklund är jag uppväxt i ett arbetarhem. Huruvida Jans far var aktiv socialdemokrat vet jag inte, men det var min pappa. För honom var första maj någon väldigt fint och även om jag blev liberal, så har jag förståelse och respekt för hans ställningstagande som socialdemokrat.
Däremot har jag liten förståelse för när socialdemokraterna demonstrerar mot sig själva och nästan försöker få det att framstå som att det är någon annan som regerar än de själva. I det avseendet blir en del förstamajtal rätt så patetiska. Men det lär vi väl få leva med länge än och, trots allt, första maj innebär ju en extra dags ledigt från jobbet för oss alla.
Olov Lindquist (liberal) 