Igår var det alltså dags igen för en högtidsstund för oss melloälskare – årets Eurovisionsschlagerfinal, som den här gången gick i Kiev, Ukraina.
Numera är vi ju vana vid att det lite grann även är ett inofficiellt svenskt mästerskap, i och med att många svenska låtskrivare skriver bidragen till andra länder. I år uppgick det till tolv av bidragen, varav sju kom till finalen. Men i år fanns också ett nytt svenskt fenomen, nämligen att det arrangerande landet hade tagit hjälp av svenska arrangörer på en rad olika typer av tjänster. Här fanns inte enbart Christer Björkman, utan även andra typer av tekniker. Även studiomannen visade sig vara svensk och han var ju med och gjorde en minst sagt betydande insats, om ni förstår vad jag menar.
Själva tävlingen då? Som ni kanske läst här på bloggen tidigare, så hade jag inte några jättestora förhoppningar på Robin Bengtsson. I den svenska uttagningen hade jag ju både Nanos och FO&O:s låt före Robins och därför tippat honom som bäst tia i finalen. Nu blev det en femte plats, en plats som för övrigt även Frans fick i förra årets final. Med andra ord blev det ju bättre än vad jag trodde. Därför – grattis Robin!
När det gäller vinnarlåten, Portugals Salvador Sobral med låten ”Amar pelos dois”, så hade jag inte den som favorit. Min favvo var istället Australien, (för övrigt för andra året i rad för min del), med låten ”Don’t Come Easy” och artisten Isaiah Firebrace. Han kom dock först på nionde plats. Men jag hade även kunnat tänkt mig Belgiens Blanche eller Bulgariens Kristian Kostov som vinnare.
Däremot förstår jag inte hur Moldaviens bidrag kunde komma så högt. I mitt tycke en helt anskrämlig låt med ett vedervärdigt saxofonsolo, som i mitt protokoll enbart var värt
2 poäng på min 15-gradiga skala.
Avslutningsvis är jag lite skadeglad över att favorittippade Italien inte gick så bra som förhandstipsen. Det landet tycker alltid att de är bäst, fast det nästan alltid är tvärtom. Extra bra var det att Sverige kom före.
Hur som helst – grattis Portugal, som varit med så länge utan att vinna. ”Äntligen”, skulle man även kunna säga i det här sammanhanget!
Min vinnare!
Olov Lindquist (liberal) 